Alnarpsloppet 2011
5 km var precis lagom för en som inte sprungit på en månad och dessutom fått upp en choritzo efter lunchen som nog inte riktigt var som den skulle.
Det var kompis Lina som ville att vi skulle springa men hon har varit som uppslukad av jorden de senaste dagarna så jag och min själsfrände Linda begav oss till parken själva.
Fantastiska Alnarp!
Det var en fröjd att springa bland alla härliga växtligheter och andas frisk luft.
Första kilometern i ledning bland damerna.
Oj så lätt det gick. Avklarad på 3.30. Andra kilometern fortfarande i ledning. Bestämmer mig för att 5 km är precis den distansen jag gillar bäst. Ojojoj tjohej vad jag leder!
Jag springer bland lavendel och kärleksörter med ett stort leende på läpparna och kollar nöjt Garmin som visar samma stadiga supersnabba tempo.
Inte så bra att börja ett lopp med att spurta, men vad gör man när benen inte går att stoppa?
3 km - benen börjar bli tunga. Väääääldigt tunga.
Inte lika nöjd med takten längre. Men vad gör det när man leder stort, tävlingsmänniska som man är!
Plötsligt hör jag flåsande i nacken. Låter inte riktigt som herrarnas?
Gaaaah, första damen om mig. Jag hänger på men det känns som om jag måste spurta för att komma ikapp.
Andra damen om. Och benen bär inte mig i tempo snabbare än 4.40.
Och då känns det verkligen som jag håller på att dö.
Aja, jag tänker om och resonerar om att för några timmar sedan trodde jag inte jag skulle komma upp ur buskarna dit choritzon flög, och nu är det istället jag som flygit fram genom Alnarps fina park.
Jag fortsätter njuta av floran.
En tredjeplats är ju helt ok!
Hinner jag just tänka då tredje damen ligger jämsides!
Jag kämpar och tänker inte ge mig, men hon är starkare än jag,
så jag är glad att hon blir min hare istället och jag hamnar på fjärde plats på 21.04
Fina bästa Linda som är riktigt på löp-g (ni skulle bara höra hennes grymmetechno i öronen-jag skulle varit döv efter tre sekunder)
Mysigt till tusen i Alnarp, ska springas nästa år också.
Och hela vägen hem på cykeln planerade jag och Linda massa lopp i sommar och höst.
Alnarp gav den där löpkicken jag inte haft på flera månader.
Tack Lina för du drog dit oss, undrar bara var du själv tog vägen;)
Ups and downs in Puerto Banús
Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Min syrra och jag hade högtflygande planer på härliga joggingturer, tennismatcher och styrketräning på strandpromenaden. Kvällarna skulle tillbringas på mysiga ställen med mojitos i nävarna.
Istället fick hon sitta inlåst på sjukhuset med sin lilla sexmånaders bebis som inte mådde bra alls.
Vi andra försökte njuta så gott det gick men såklart lade detta sordin på stämningen.
Det är jobbigt när så små barn blir sjuka.
En del mojitos blev det ändå, världens godaste i baren vid poolen, hur fräscht känns det inte när servitören går ut och plockar myntan vid trädgårdslandet utanför?
Mina favviskillar dricker hellre öl
En liten morgontur blev det i alla fall, och en spännande sådan. Det är något av det roligaste jag vet, att ge mig ut på okända marker och upptäcka nya vägar.
Eftersom mitt lokalsinne är den enda egenskap jag kan skryta med brukar jag ge mig ut vind för våg och bara flumma omkring. Denna morgon började jag med att springa ner till havet, längs strandpromenaden och sedan rakt upp i bergen. Problemet är bara att även om man vet vilket väderstreck man borde följa är det inte alltid att vägarna går dit. Så efter lite skuttande hit och dit, genande genom trädgårdar och klättring på mur var jag framme. Med massvis av vackra miljöer i minnet och 3 kg endorfiner tyngre.
Good old times - shit vad det är roligt att spela tennis! Har inte spelat sedan jag och syrran var på Lanzarote för elva år sedan. Varför gör jag det bara på semester?
Hahaha! varför kunde ingen säga till mig att jag hade hjälmen helt på vajsing:)
Älskade bus- och trollunge! Tur att du snart ska flytta från 08:a land till Lomma!
Härlig vecka väntar.
Strålande sol, examensfest, bröllop och Astrid Lindgrens värld.
Hemma är rätt bra det med!
Snälla askmoln, flytta dig
har försökt hitta alternativa vägar till Marbella, med tåg, buss, båt
men det verkar som vi inte kommer fram förrän vi ska hem igen!
Så snälla askmoln, flytta dig norrut eller bli där du är.
Mellansonen har varit där sedan i fredags och abstinensen är stor,
både efter honom och efter solen
och efter att få jogga längs strandpromenaden till Puerto Banús
Håll tummarna för att flyget lyfter imorgon bitti!
Göteborgsvarvet 2011
Vilken underbar dag!
Vilka härliga göteborgare som hejjade på allt och alla och med alla sorters medel.
Och vilken organisation som ligger bakom denna enorma folkfest. Jag kan inte förstå hur de lyckats få allting så smidigt och enkelt med alla dessa hundratusentals människor på plats.
Maken min åkte upp redan på fredag eftermiddag med grabbgänget, och själv laddade jag uruselt med tjejfest och bara några timmars sömn för att stiga upp tidigt och sätta mig i bilen med två andra lyckliga löpnördar. 
I bilen laddade vi med Enervits gelegrodor, Swebars, Vitargodricka, och diverse peptalk.
Nörderi på högsta nivå. Härligt att vara tillsammans med likasinnade:)
Problemet är bara att man peppar varandra lite för mycket. Jag drack så mycket i bilen så jag fick håll resten av dagen.
Löpningen kändes bra. Benen var pigga och ville springa hur fort som helst.
Jag visste att det skulle bli trångt då vi startade långt bak i startgruppen för välgörenhet, men det var det värt.
Vi sprang för barncancerfonden och drog in 1,3 miljoner!
Första kilometern på 4.16 min. Lätt som en plätt.
Grymmehåll i magen men jag brydde mig inte ett dugg.
Medvind och bara små stigningar. Andra, tredje kilometern lite mindre plats men vad gör det när man har hur mycket energi som helst, för att köra intervaller mellan gåendes och armbåga sig fram.
På Älvsborgsbron var jag tvungen att springa ut i körfältet för att överhuvudtaget hålla mig under 7-min tempo.
Livsfarligt! In i kön igen och sedan ut när det var en lucka mellan bilarna.
Vid 6 km markeringen hade jag nästan sprungit en halv km extra.
Men pigg och glad och det var huvudsaken!
Vid Götaälvbron började jag bli lite trött på ruscherna.
Framför allt enormt segt att komma igång igen efter att ha stått still efter ett gäng med Jysktröjor som skulle knyta skor och fläta hår. Mitt i banan. Och hur många Jyskanställda finns det egentligen? Flera miljoner?
Första gången jag kunde springa på ordentligt var på Avenyn. Lyckokänslor.
Ända tills Avenyn tog slut och det var fullständigt stopp hela vägen mot Linnéplatsen.
Jag började bli riktigt frustrerad. Pulsen över 180 fast jag låg i jättelugnt tempo, och inte verkade det lätta någonstans. Tre km kvar. Det gick inte att springa överhuvudtaget!
Sista km var värst och inte förrän jag var 100 meter innan mål kunde jag spurta.
Det kändes skönt. Sluttiden blev 1:42:59
Tiden spelar såklart ingen roll men herregud vad det är mentalt krävande att planera varenda steg man tar.
Göteborgsvarvet är ingen bana man persar på. Det är enbart en fantastisk folkfest. Som jag redan har anmält mig till nästa år! 
öl är bästa återhämtningsdrycken
Blodsmak & annat
Igår tog jag mig samman och kastade mig hejdlöst ut, långt utanför min trygghetszon.
Det stavas intervaller.
Alla tjatar om att det är enda sättet att höja prestationsförmågan.
Jag vet.
Jag vet att dom har rätt.
Det är bara så förbannat jobbigt och pestigt och allt på samma gång.
Vid niotiden när vindarna var långt borta och vackra orangegrå moln speglade sig på himlen,
var det tre nervösa tjejer som gav sig ut, nästan som små skolflickor som skulle plågas på slingan.
Det var ändå den snällaste av alla intervallsorter som finns, 2x60sek, 2x45 sek, 2x30sek, 2x15 sek.
Jag gav järnet och fick massvis på köpet;
blodsmak, världens tjockaste hals, öronvärk och vadont.
Man undrar om det här verkligen kan vara hälsosamt för en människa?
I alla fall, ny maxpuls noterad (195), maxfart 2,42 min/km och distansen blev till slut 6.15 km.
Sugen på tävling
Känns som hundra år sedan...
Själv var jag lycklig över att få till 12 km i någorlunda tempo igår.
Upp i ottan för att hinna med det.
Helgerna (och vardagarna ännu värre) består mest av diverse barnaktiviteter, vilket är roligt i sig men jag önskar jag var i samma form som förra året vid denna tiden.
Inga mål i sikte.
Lundaloppet missade jag anmäla till men det hade varit utslängda pengar då jag kom på att jag ska agera klassmamma på klassresa med 25 treor i helgen.
Livet går i hundranittio just nu!
En av helgens barnaktiviteter var mindre ansträngande; mamma-dotter weekend i Köpenhamn
till exempel.... Tack Ulli & Alicia för maxat mys!
Underbar påsk
löpning och fina vänner i en härlig kombination.
Explosion av vitsippor och vårkänsla i de blekingska skogarna,
detta är absolut den bästa tiden på året i stugan!
Mycket mysigare blir det inte.
Ankis soppa med nässlor från skogen, nybakat bröd, gott vin och ostkaka på altanen
med fina släktingar i solen
Och den traditionella påskrundan till Karlskrona blev av!
Mest taggad var för omväxlingsskull min man men gladast var jag över att min svåger ställde upp även i år!
Gissa om jag var lycklig när vi flög fram genom de fantastiska landskapen bland vitsippor, kossor och hästar?
21,1 km ren och skär livsglädje
Upp och ner
Vädret är helt underbart och jag känner mig som en ko som står innanför dörrarna på väg ut till grönbetet.
Men den där jädrans förkylningen håller ett järngrepp om mig och jag vågar bara tassa omkring och göra saker som kräver vilopuls, typ glassätande.
Helgen bjöd dock på myslöpning med kära väninnor och igår var jag en sväng på gymmet, innan massagen.
Vågade inte mer än lite testsläng med kettlebells och situps, livrädd för att bli svettig och anfådd.
Nu vill jag bara bli helt frisk pang bom, annars ryker både lundalopp och göteborgsvarv.
Tänkte att jag skulle göra helgens myslöpning lite mer effektiv genom att springa med fivefingers.
Det resulterade i att jag fick se ut så här på jobbet i måndags.
Att jag aldrig lär mig.
Massören hittade en stor klump i varje vad och undrade vad jag hade haft för mig.
Den traditionella påsklöpningen mellan Almö och Karlskrona hänger således också löst.
Riktigt löst.
En av mina tioitopplöpningar! Jag får njuta av minnet från förra året...
Sådärja. Nu har jag fått skriva av mig. Nu är det uppåttjack som gäller.
Och jag vill önska er andra en riktigt skön ledighet med många ägg!
Trevliga triathleter
Inte för att jag personligen känner jättemånga triathleter på elitnivå, men Jonas Colting var den fjärde jag lyssnat på inom loppet av ett par veckor.
Är alla triathleter så trevliga?
Jag föll som en fura för Pasi förra året, Clas Björling för några veckor sedan och nu Colting.
Vilken föreläsare han är!
Jag var på hans föreläsning / löparclinic i Malmö för ett halvår sedan och fick helt nya vyer på det mesta inom träningsvärlden.
Jag vet att jag är lite dålig på att nyansera, men att jag har slängt alla mina slalompjäxor, lagt av med hällöpning och därmed diverse skador, samt fått större intresse för kosten är 100% sant.
Därför hade jag skyhöga förväntningar på gårdagens coaching samtidigt som jag innerst inne visste att det skulle vara omöjligt för honom att bara ett halvår senare leverera något för mig helt nytt.
Så fel jag hade.
I över fyra timmar satt jag som förstelnad i min sköna fåtölj på Grand Hotel.
Colting, med en ödmjuk och sund grundinställning, är helt makalös på att fånga intresset, beröra rätt saker med en kittlande humor och skön ironi.
Han gör en grym hälsoföreläsning som världens roligaste talkshow!
Högsta betyg till Jonas Colting.
Här kan ni se hur det går till på hans stenåldersträning.
Kom igen Lommatjejer, dungen i Habo Ljung nästa!
En månad kvar
Det har varit lite dåligt med löpning på sistonde.
Av någon anledning har jag varit mer sugen på styrketräning och spinning.
Inte för att jag har varit särskilt flitig där heller, det kan jag absolut inte skryta med.
Igår blev jag upplyst om att det faktiskt bara är dryga månaden kvar till Göteborgsvarvet
och såklart vill jag vara lite redo för det eftersom hela killskaran ska dit.
Finns det någon bättre morot?
Helgen närmar sig med stormsteg och något av det bästa med det är ju att man kan springa lite närsom och hursom.
Förra helgen fick en gudomlig start då den nyvaknade skogen fick besök av morgonsolen och fyra spralliga, rådjursliknande tjejer.
Denna helg kommer dessvärre att bestå mest av halsontkurerande.
Hoppas ni andra kan komma ut och kuta lite för mig istället!
PS Blogglänkarna i förra inlägget har flippat ut fullständigt, och hur mycket jag än jobbar med det blir det bara sämre och sämre pannkaka. Men ni vet vem ni är...
Bloggaward
Det innebär att man ska skriva 8 saker om sig själv och sedan skicka vidare till 8 andra bloggare.
Lite läskigt, men jag tycker själv det är himla kul att läsa om alla andras personligheter och annat som man kanske inte kände till.
Så håll tillgodo med mitt liv!
1. Jag är som en öppen bok. Skulle aldrig kunna hålla en hemlighet om mig själv i ens 10 minuter. Har ett ultrastort behov av att prata om mina problem och farhågor, med allt och alla. Tror och hoppas däremot inte folk uppfattar mig som självupptagen.
2. Har ett förflutet som hästtjej. Har ridit sedan jag var 6 år och för 15 år sedan hade jag fyra hästar igång samtidigt och tävlade land och rike runt, jobbade som ridlärare och beridare samtidigt som jag pluggade halvtid på universitetet och jobbade i receptionen på Tetra Pak.
3. Har som ni kanske förstått alltid lite för många järn i elden. Har jobbat hela mitt liv med att styra upp detta men jag lär aldrig hitta balans. Är extremt dålig på att säga nej. Och tänk om man missar någonting?
4. Mackoman. Skulle kunna leva på smörgåsar. Önskar innerligt att jag bara var en liten liten gnutta intresserad av kost. Tycker om att laga mat, försöker lyssna och lära mig vad det är för skillnad på kolhydrat och protein, men hamnar direkt i pizza- och mackträsket igen. Det är ju det godaste som finns med smörgåsar och glass. Visst kan man träna marathon på den kosten?
5. Började springa på lite mer allvar för några år sedan. Innan dess hade jag mest lekt runt på lite friidrottstävlingar och motionslopp UTAN att ha tränat en meter. Trodde jag var alldeles för lat för det. Men hade sug efter att få tävla igen efter att ha slutat med hästarna och upptäckte då hur roligt och givande det var att springa. Fortfarande är såklart loppen det roligaste men att det skulle vara så underbart att träna trodde jag verkligen inte.
6. Jag och en av mina närmaste vänner fick i tjugoårsåldern för oss att vi skulle bevisa att vi kunde klara oss själva i världen runt, och leva på existensminimum med maxpris 15:- / natt för övernattning i Asien. Det gick inte så bra. Efter en och en halv månad vägde jag bara 48 kg och min väninna blev dödssjuk och jag fick smuggla in henne över gränsen till Thailand och åka expressflyg hem.
7. Är en riktig drömmare. Har definitivt gjort rätt yrkesval men drömmer dagligen om att öppna klädesbutik, bli läkare eller starta ett gym. En gång om dagen tänker jag dessutom att jag ska flytta till Stockholm för att nästa dag övertala min man att ta ett erbjudet jobb i USA.
8. Kan aldrig låta bli att överdriva. Det bara bubblar ut det dubbla ur munnen på mig. Var det två människor i kön kan det likabra bli tvåhundra i min värld. Det värsta är att jag tror på det själv.
Kan vara bra för er alla att veta....
Det var jag det.
Nu var det ni andra....
Jag vet att det är många som redan har fått men jag chansar på några bloggar jag ofta läser och inte ännu har sett bloggawards på och skulle vara spännande att få veta mer om:
Katarina
Daniel
Magnus
Miranda
Jenny
Emilia
Pasi
Anna
Ha en underbar lillördag allihopa! Kram på er!
Lekfull avslutning
Yogan kändes som ett styrketräningspass och den första halvtimmen i armyliknande träningen "off road"
ville jag mest bara gå iväg och kissa för att sedan råka gå vilse.
Men helt plötsligt! Tävling.
Kändes som jag fått en injektion i musklerna och bara ville jobba jobba.
Träningsvärken sitter fortfarande i vill jag lova.
Vinnarlaget!
Mycket mer allvar blev det inte den dagen :)
14 mils löpning avklarad
Underbart bergspass med den finaste naturen och de trevligaste människorna.
I mål på bergspasset. Nu är det bara 29 km kvar hem från Odeleite!
Men först lite energipåfyllning. Första fikastoppet av tre.
Två studsande tjejer på fjäderlätta ben!
Såg också ganska skönt ut att bara sitta och sola lite:)
Härligt gäng likasinnade!
Sista fikastoppet firades med vitt vin i solen.
Glada miner tills det var dags att börja jogga de sista 12 km.
Det var de längsta jag någonsin varit med om.
Så tungt att jag fick ringa hem till min bästa peppingmamma. Men hon tyckte jag fick skylla mig själv.
"Dricka vin och sedan springa. Det är det dummaste man kan göra, det förstår du väl"
Inte mycket support där inte.
Jag får jobba med mig själv.
6 ynka kilometer kvar.
Fokus.
Vackra hus. Vacker natur. Vackra djur. Blåsor mellan varje tå är inte så farligt.
Det kunde ju varit knät som krånglade eller magsjuka som så många andra här nere.
Pinjeskogen hägrar. Helt plötsligt är benen med på banan igen.
Det enda jag oroar mig för är att någon ska komma på någon dum idé att vi måste landa på exakt 40 km eller något.
Såklart händer det och jag tänker att jag nästan vill stypa personen i fråga men det är inget att be för.
Vinkar till hotellet och maler på i 1,5 km till med brännande blåsor på tårna, stora som vindruvor.
Gissa om det var skönt i iskalla poolen efteråt!
Vilodag i Monte Gordo
Träningen här är lajbans men efter en hel dags löpning behöver kroppen lite omsorg.
Sova länge, frukost, återhämtningsmorgonjogg, Friskis Flexpass (stretch) och en cykeltur till Spanien.
Lagom recept på en vilodag här i Monte Gordo.
I mysiga spanska byn Ayiamonte gled vi runt som två pensionärer på tantcyklarna och bara njöt av det underbara vädret, öl och såklart tapas.
Imorgon är det dags för bergspass.
En femmilare som höll på att inte bli av för att sedan bli 55 km
Ni vet ju hur väl jag laddat heeeeela tisdagen inför mitt livs första riktiga ultrarunda.
Tänk er det antiklimax som uppstod när vi på föreläsningen vid 21-tiden får reda på att Rune Larsson har blivit sjuk och femmilaren är inställd.
Det sitter två pink ladies i publiken som är lika röda i huvudet av ilska som de holländska pensionärernas solbränna.
För femmilaren är ju veckans höjdpunkt. Årets höjdpunkt. Anledningen till att vi åkt hit. Nästan i alla fall.
Två timmar senare ringer det på hotelltelefonen hos de 38 anmälda. Vi har övertalat den magsjuke Rune Larssons fru Mary och en annan snäll ledare ställer upp.
Ytterligare några timmar senare står 23 st förväntansfulla deltagare utanför hotellentrén för gruppbildstagning.
(Resterande bortfall hade redan hunnit med ett antal drinkar och det vet ju till och med jag att det inte är en bra uppladdning för en ultra)
Ett glatt och härligt gäng i morgonsolen!
Första milen går galant. Lätta och fina ben trippar på de röda skogsstigarna och längs grönskande ängar och apelsinträd.
Sedan blir det varmt i skorna. Benen fortfarande lätta men brännande tår i de nya skorna.
Lite flashbacks från förra året. Blåsor får man stå ut med.
Bara 7 km till första fikastopp.
Men vi passerar 17 km. 18 km. 19, 20.... vi är vilse!
Vi vadar genom blomsterängar, på stranden och genom hundgårdar och taggtråd.
Det är fortfarande underbart som i en dröm.
Men hungrigt. Och törstigt.
Vätskebältet börjar bli lätt.
Tur vi har Martina Haag med som kan konsten att skämta bort det mesta.
Vid 22.37 km har vi kommit in i Cabana. En fin och mysig hamnby med massa mysiga fik.
Det är bara att välja.
De torra bullarna med smör och ost smakar gudomligt.
Cocacola efter cocacola slinker ner tillsammans med choklad och annat som kan tänkas ge energi.
Gahhhh vad det är svårt att komma igång efter fikastopp!
Stela ben och tung mage.
Mental pepping; kolla fantastiska naturen, solen, nya blomsorter och lite galghumor på det.
Och ganska snart börjar vi fira alla som persat. Vid 25, 30 km och sedan var vi vips på 34.84 km och fikastopp nummer två, där vi nästan slog ner de två butiksbiträdena som inte hade en endaste bit bröd eller ost att sälja.
Men vad de hade var ett stort lager god choklad, Nestlés Crunch, som jag blivit nyförälskad i här.
Det var bara ett stort hinder. De ville nämligen inte sälja till oss.
Man var tvungen att köpa en lott i chokladlotteriet och sedan hoppas på det bästa och inte ha oturen att vinna det inhemska marsipangodiset istället.
Efter fyra misslyckade försök erbjöd vi oss att köpa ett enda Crunch för 5 Euro. Hon kunde ju bli rik för sjutton! Men tji fick vi. Det var bara att köpa en ny lott! Det gick inte ens att byta in alla dessa choklad mot det vi ville ha.
Jag trodde jag skulle bli tokig! Efter sista försöket drog Martina högvinsten.
Det mumsades friskt på det ena och det andra.
Med ett par kilo choklad, chips och cola i kroppen var det dags att röra sig framåt igen.
Bara 2 mil kvar!
Över stock och sten, landsvägar och grusvägar och med fantastisk utsikt över Atlanten.
Livet är på topp!
Castro Marim. Sista stoppet med bara 8 km kvar. Nästan lite nostalgiskt.
Vill aldrig att rundan ska ta slut!
Men det gör den! Och då såg vi ändå så här lyckliga ut!
Garmin berättade att vi stannade på 55.08 km.
